Djur- och växtlivet:
Nedre Dalälven ligger vid en tydlig biologisk gräns mellan Norrland och övriga landet. "Limes Norrlandicus" är ett klassiskt begrepp som visar sig i en mångfacetterad blandning av syd- och nordsvenska naturförhållanden. Detta åskådliggörs mycket väl i Färnebofjärden.

Här finns flertalet av de biotoper och arter som är typiska för Nedre Dalälven. Djurlivet är artrikt och särskilt fågellivet torde ha få motsvarigheter i landet bl a vad gäller sammansättningen av skogs- och våtmarksberoende, nordliga och sydliga arter. Mer än hundra arter häckar regelbundet. Dessutom finns här ovanligt stora populationer av flera rödlistade, dvs utrotningshotade, arter. I området häckar t ex samtliga sju svenska hackspettsarter och flera arter av ugglor, bl a Slaguggla som med 20-25 par har sin troligen tätaste förekomst i landet.

Vidare finns starka stammar av skogshöns, framförallt orre men även tjäder och järpe. Av våtmarks- och vattenbundna arter märks bl a trana, storlom, ljungpipare, havsörn och fiskgjuse. Fiskgjusen hör till de arter som har en hög täthet, 15-20 par i området. Till Färnebofjärdens kvalitéer från ornitologisk synpunkt hör också dess funktion som rastplats. I tidigt isfria vatten samlas årligen bl a uppemot 1000 sångsvanar. Av däggdjur finns starka stammar av älg, rådjur, hare och mård. Lodjur förekommer regelbundet. Troligen finns även en liten stam av utter. Under senare delen av 1980-talet har även bäver etablerat sig inom området.

Mångfalden av skogsbiotoper med innehåll av framförallt äldre, lövrika bestånd, döda och döende träd utgör miljöer för ett flertal sällsynta och hotade insektsarter. Bland de många arterna av trädlevande insekter finns de i landet akut hotade skalbaggarna cinnoberbagge, svartoxe, hårig taggbock och liten timmerman, samt ett tiotal andra arter som betecknas som sårbara. Totalt har ett 60-tal rödlistade insektsarter påträffats. Listan på rödlistade lavar och svampar omfattar likaså ett 60-tal arter, bl a varglav, ringlav, hållav, stiftgelelav, läderlappslav, violettgrå tagellav, apelticka, rynkskinn, ostticka och blackticka. Strandskinnlaven har landets enda kända livskraftiga population vid Nedre Dalälven inklusive Färnebofjärden. Färnebofjärden har även ett art- och individrikt fiskbestånd. Sammantaget finns ett tjugotal olika fiskarter. Forsarnas och strömmarnas harr- och öringstam samt fjärdens gös-, gädd- och abborrbestånd är av stort intresse för fritidsfisket. Se under "Kontakta oss" för länkar till fiskesidor.

Den vitryggiga hackspetten är så hotad att staten har skrivit ett så kallat åtgärdsprogram. Ett åtgärdsprogram är ett vägledande dokument fastställt av Naturvårdsverket. Det ger en översikt över kunskapen om den aktuella arten samt inkluderar en åtgärdsplan för nödvändiga insatser med ansvarsfördelning och en finansieringsplan. Programperioden är oftast satt till 2-5 år vartefter programmet omprövas. En uppföljning sker för att kvalitetssäkra hur arten/biotopen svarar på åtgärderna.

Via åtgärdsprogramet har vitryggiga hackspettar satts ut i nationalparken i år i Naturskyddsföreningens regi. Läs mer om vitryggar och hur utsättningen går till i artiken nedan, skriven av Kristoffer Stighäll, projektledare.

Nya vitryggar vid Färnebofjärden

Färnebofjärden har sedan 1960-talet bland ornitologer varit förknippat med främst två saker. Ugglor och hackspettar. Under åtminstone 25 år var så kallade östra Färnebo landets säkraste plats att få se vitryggiga hackspettar och ingen annanstans i landet har vi så fullständig data om artens förekomst som just här.

Vitryggen tillhör en av vår faunas verkliga specialister. Det är också det som har gjort att den inte hunnit anpassa sig till de produktionsinriktade skogar som vi idag ser överallt omkring oss. Vitryggen behöver gamla lövskogar med mängder av döda och döende träd. Det är i dessa den hittar sin föda i form av stora skalbaggslarver. Särskilt gamla aspar har visat sig vara särskilt viktiga för vitryggarna. Idag är det landets mest hotade skogsfågel.

Nyligen genomförda mätningar av svenska och lettiska revir med vitryggig hackspett pekar på att arten, för att trivas, behöver upp emot 100 hektar stora lövskogar och i dessa 30 kubikmeter döda och döende lövträd per hektar. Det motsvarar minst 30 döda alar, 35 döda aspar och 60 döda björkar per hektar. Det kan låta mycket, men i ett naturlandskap utan mänsklig inblandning är det helt normala mängder. Och för att en så pass stor fågel som vitryggen, så är det så många träd som behövs för att den skall hitta tillräckligt med mat för att klara sig.

Kraftsamling
Sedan ett par år tillbaka genomförs nu en gemensam kraftansträngning från myndigheter, skogsbolag och Naturskyddsföreningen för att rädda den vitryggiga hackspetten i Sverige. Arbetet sker inom ramen för ett åtgärdsprogram som antagits av Naturvårdsverket och Skogsstyrelsen. Programmet har en stor budget och syftar till att säkerställa värdefulla lövskogar, genomföra restaurering av vitryggsbiotoper och utplanteringar av fåglar.

Det är här som Färnebofjärdens nationalpark kommer in. De asprika svämskogarna tillhör väldigt bra miljöer för vitryggar. Tillsammans med omkringliggande lövskogar utgör trakten en av de mest lämpliga för arten i landet idag. Och fortfarande finns det en ensam hona kvar i området.

Mot bakgrund av det har parkförvaltningen under året som gått huggit ut granar i de asprika svämskogarna. Man har också ringbarkat björkar på flera ställen för att på så vis skapa bra substrat för skalbaggslarver som i sin tur kan bli hackspettföda. Även om restaureringarna bara påbörjats och kommer att behöva ske i mycket större omfattning så har områdena redan blivit bra för hackspettar.

Fyra nya fåglar
Naturskyddsföreningen har med hjälp av ornitologer från Uppsala och Tärnsjö under sommaren släppt ut fyra stycken unga vitryggar i nationalparken. Fåglarna kommer från en avelsanläggning på Nordens ark och från Norge.

I början av juli har vi satt upp en stor, specialbyggd bur i en älvnära lövskog i parken. Buren har måtten 5x8 meter och höjden 4 meter. I ena änden finns en sluss, så att man kan gå ut och in när man behöver fylla på foderautomaterna till fåglarna. På ena kortsidans övre del finns en stor lucka som kan öppnas med ett långt rep utifrån.
Fåglarna är födda i år och har matats upp under några veckor på Nordens ark. Innan transporten har vi både ringmärkt och färgmärkt fåglarna. När vi sätter dem i buren är de lika stora som vuxna fåglar och vet också hur de bäst hittar insektslarver i gamla träd.

Fåglarna har suttit i buren under en veckas tid för att acklimatisera sig med sin nya hemort. Under denna tid har vi haft folk i ett gömsle i närheten av buren för att se till att allt verkar fungera och att de beter sig på ett bra sätt. Under denna tid har det kommit fram massor av andra vilda fåglar till buren för att se på de nya vitryggarna och samtidigt norpa åt sig av maten.

Hur går det?
Efter att fåglarna suttit en vecka i sin bur så har vi en tidig morgon öppnat luckan. Till en början är fåglarna mycket försiktiga och det tar ett tag innan de hoppar ut och sätter sig på utsidan av buren. Det är precis så vi vill att de skall göra. Vi vill att de skall känna sig trygga i buren och veta att de alltid kan hitta mycket mat där.

Hela första dagen var fåglarna i närheten av buren och fortfarande efter flera dagar kommer de fram och äter ur utfodringsrören vi satt ut. Den gamla honan, som skall finnas i närheten, har inte visat sig ännu, och vi vet inte hur ungfåglarna skulle reagera om hon dök upp.

Så småningom gör fåglarna längre och längre utflykter och lär sig hitta i omgivningarna. Fortfarande i augusti kommer de fortfarande fram regelbundet till buren och äter. Den 1 september åker vi ut med Sveriges radios naturmorgon och gör ett reportage om vitryggar. Tyvärr är det kallt och blåsigt denna dag och vi får  inte se någon fågel. Den 2 september besöker en av fåglarna utfodringen tidigt på morgonen. Därefter har vi inte haft så mycket folk på plats och jag har inte fått in någon ny rapport.

I vinter
I vinter kommer vi att fortsätta stödutfodra med talg på flera platser i nationalparken. Särskilt viktigt är det att fortsätta invid den plats där fåglarna släpptes ut. I Finland har man mycket positiva erfarenheter av stödutfodring av vitryggar med talg. Ungfåglar som kanske annars skulle flyga vidare till nya platser stannar gärna kvar i ett område om den vet att det finns gott om mat där.

Det är vår stora förhoppning att de utsläppta fåglarna skall klara sig och i den bästa av världar kunna stanna kvar i parken och bilda par och få egna ungar. Detta har faktiskt hänt i år i Värmland, där vi släppte ut fåglar 2005 och där dessa fåglar i år har häckat och fått ut hela fyra ungar! Det är den största kända kullen av vitryggar de senaste 12 åren i Sverige.

Vi vill att vitryggen även i framtiden skall kunna finnas vid nedre Dalälven. Med fortsatta restaureringar i lövskogar och skapande av död ved så är det min bedömning att förutsättningarna här är bättre än på många andra platser i landet.

För Naturskyddsföreningens Projekt Vitryggig hackspett
Kristoffer Stighäll
Projektledare
Tel 070-669 68 96
E-post: kristoffer.stighall@naturskyddsforeningen.se